INES möter Emilia Roosmann

Vi har träffat Emilia Roosmann. Hon är skådespelerska med mycket styrka, kreativitet och känsla. Henne kommer vi att få se mycket av framöver! Nu är hon aktuell på både film och teater och vi har fått ställa några frågor om hennes arbete.

Det är nästan ett år sedan du gick ut scenskolan. Berätta om hur och när du kom fram till att du ville bli skådespelerska.

Jag har vuxit upp på teatern i Sverige och Norge och har en kreativ familj. Pappa är skådespelare, verksam i Sverige och mamma är kostymdesigner i Norge, styvpappa är musiker och kompositör. Född in i det kreativa kan man säga! Jag har alltid känt mig hemma på teatern. Människorna som inträdde sig roller, lukten och magin! Det känns tryggt på något sätt. Jag vet inte om drömmen föddes för att jag föddes där (nästan). Jag har inte kunnat släppa berättandet av historien. Sen gillar jag människorna som är utanför boxen på något sätt. Teatern rymmer många. 

Du är aktuell som Monica i action-thrillern Maskineriet, i regi av Richard Holm (som tidigare gjort Gåsmamman och Heder) som finns att streama på Viaplay. Berätta, -vad är det för roll du gestaltar där?

Monica är ett salt: Tvärsäker, hårdhudad och rak. Men hon är inte en maskin. När man får ett manus är det alltid bra att söka i flera lager och gå tillbaka i tiden. Jag ritade upp en tidslinje och fyllde i det jag behövde veta. Varför gör hon som hon gör? Vad vill hon mest i hela världen? Jag försökte hitta hennes starka drivkrafter, hennes viljor, hennes vändpunkt. Från fiktionen på pappret till verkligheten i kameran. Det ska med i ryggsäcken när Richard sen säger ”action”!

Hur förberedde du dig inför rollen som Monica?

Jag signade upp mig på ett medlemskap på en boxningsklubb i Stockholm och anlitade min vän och PT Nathalie Schiöler, sedan satt jag med tidslinjen och alla manus. Vapenträning också! Jag är heller inte rädd för att be om hjälp. Jag har mest stått på scen innan, så jag frågade mina vänner om tips och råd kring regelrätt filmteknik. Sen var det bara att försöka få bukt med nervositeten. Jag hade hela tiden samtal med underbara Richard Holm och mina medskådespelare när vi filmade. 

Du arbetar med både film och teater. Vad tycker du mest om att göra och vad är den stora skillnaden?

Det är som två olika yrken! Att filma är väldigt tekniskt och det är oftast väldigt högt tempo. Snabba puckar! Det som ska levereras ska göras på ”action” och du måste kanske stå i en onaturlig vinkel gentemot din motspelare. Göra saker du kanske inte har gjort innan. T. ex Hantera vapen och köra båt samtidigt -det har jag aldrig gjort innan. Gråta, skrika, skratta? Skratta är svårast- fråga mig inte varför. Tanken syns på film. Du behöver liksom bara säga saker med tanken. Kanske är kameran din bästa vän eller värsta fiende? Man ljuger inte för den i alla fall!
På scenen har man ett sceniskt rum, en publik, kanske medspelare, impulser, röst och kropp på ett annat sätt. Det är ofta större uttryck och så självklart repetitioner, en lång period av undersökande. Jag läste någonstans att skådespelaren kan trollbinda eller hålla åskådarnas intresse vid liv genom att alienera kroppen och tanken och uppträda annorlunda än i vardagen. Gör hen inte det kan vi lika gärna betrakta det vi ser i vardagen och på gatan. Oftast är det inte intressant nog.

Du har precis haft nypremiär med en roll i pjäsen Arv och Miljö av den kritikerrosade författaren Vigdis Hjort och i regi av Kjersti Horn på den Norska Nationalscenen i Bergen. Berätta om uppsättningen och din roll.

Fantastiska regissören Kjersti Horn som har hittat nya och intressanta tolkningar och sätt att integrera video i teaterrummet använder sig av just detta i denna uppsättning. Jag är ”live” genom en kamera från Lilla Scenen medan pjäsens huvudrollskaraktär, makalösa Kjersti Elvik, är i fysisk person på Stora Scenen, där också publiken befinner sig.
De som säger att teatern är på väg att damma bort ska se till Kjersti Horn som förebild – där är framtiden! 
Största utmaningen i denna föreställning är att hitta en rytm och närvaro när man klipps in i scenbilden på storskärm. Jag har inget motspel förutom Kjersti Elvik i öronsnäcka från hennes scen. Det är både pirrigt och underbart att få kastas in i nya konstnärliga intryck och utmaningar. Boken fick mycket uppmärksamhet när den släpptes. Den handlar om uppgörelser kring arv och i samband med det träder mörka familjehemligheter fram. Då är det viktigt för mig att sätta mig in i min rollkaraktärs syn på saken och min plats i familjen. Vad är mina tankar kring det som har hänt?  

Du är också mycket intresserad av mode och styling. Hur skulle du beskriva din stil och hur klär du dig helst?

Jag älskar kläder! Jag gillar mjuka sköna tyger som bomull eller siden, roliga mönster och former. Axlar eller roliga snitt. Oftast med höga klumpiga klackar eller Cowboy boots. Sneakers när jag måste, men jag gillar att komma upp över marken. Jag vill gärna ha detaljer som syns, skarp färg eller form oavsett om det är till vardag eller fest. Jag försöker handla hållbart, second hand eller investera i dyrare plagg mer sällan. 

Nämn en kvinnlig förebild och på vilket sätt hon inspirerar dig.

Katarina Wennstam, för att hon belyser, skriver och berättar på ett banbrytande sätt om patriarkala strukturer och hur skevt ( annat ord låter klent) vi kvinnor  framställs eller behandlas. Jag känner ofta en trygghet ”Katarina hade förstått”, ”Katarina finns hos mig”, ” Jag behöver inte skämmas”

Tack för att vi fick prata med dig Emilia! Vi önskar dig all lycka inom teater och film.